| TILL EN MUS
Lilla, listiga, kuvade, skygga lilla djur,
Åh, vilken panik är det i ditt bröst!
Du behöver inte ge dig iväg så hastigt
med ditt hastiga skutt
Jag skulle ogärna springa och jaga dig
med en mördande plogstaffel.
Jag beklagar verkligen att människans herravälde
har brutit naturens sociala förening,
och rättfärdigar den dåliga åsikt
som får dig att förskräckas
över mig, din stackars, jordfödda kamrat
och dödlige medmänniska!
Jag tvivlar inte, ibland, men du kan stjäla;
vad händer då? Stackars lilla djur, du måste leva!
Ett öron på tjugofyra skördar
är en liten begäran;
jag skall få en välsignelse med det som är kvar,
och aldrig missa det.
Även ditt lilla hus ligger i ruiner!
Dess svaga väggar sprids av vindarna!
Och ingenting nu, för att bygga ett nytt,
av grovt gräs grönt!
Och de bistra
och bittra
decembervindarna är på väg!
Du såg åkrarna kala och ödsliga,
och den tröttsamma vintern närmade sig.
Och du tänkte bo
mysigt här, under blåsten, tills den
grymma plogen gick
igenom din cell.
Den lilla biten av löv och stubb,
har kostat dig många tröttsamma napp!
Nu är du utlämnad, för all din möda,
utan hus eller husrum,
för att uthärda vinterns snöiga dribbel
och isfrostkyla.
Men lilla mus, du är inte ensam om att
visa att framsynthet kan vara förgäves: De
bästa planerna av möss och människor
går ofta snett och
lämnar oss inget annat än sorg och smärta i
stället för utlovad glädje!
Ändå är du välsignad jämfört med mig!
Nuet berör bara dig:
Men åh! Jag kastar min blick bakåt,
på dystra framtidsutsikter!
Och framåt, fastän jag inte kan se,
gissar jag och fruktar! |
