Dörrarna stod vidöppna på Ubbes. De som var på väg ner mot stan stannade upp och lyssnade på skönsången inne på serveringen. Två cyklister som kom uppifrån Ekön bromsade in kraftigt och pekade åt Ubbes. Damen på den röda cykeln vände sig till en herre i hatt, kavaj i 50-talssnitt, vit skjorta, en snygg scarf runt halsen och välputsade skor och sa:
– Vad är det som händer inne på fiket? Så vackert dom sjunger. Jag känner så väl igen låten. Har för mig att Ann-Louise Hansson sjöng den.
– Ljuvliga toner, sa den elegante herren, som också stödde sig lätt på en krycka med silverkrök upptill. Ungdomen sköljer över mig. När den vackra sången sjöngs i min ungdom hade jag blommig skjorta. Ja, utanpå vida jeans, hästsvans och ett fredsmärke på bröstet. Min fästemö på den tiden hade alltid sin långa fina väst i något fårullaktigt skinn.
– Man får ju lust att sjunga med, sa den cyklande damen som hade hoppat av hojen och fällt ned cykelstödet. Men jag känner inte igen texten helt.
– Lite förändrad som sagt, sa mannen. Jag heter förresten Sture Nilsson, men de flesta kallar mig Bondebackagreven. Ja, jag byter stil och åsikter ungefär vart 10 år. Har hunnit med cirka sju olika stilar under mina år. Numera är jag lite adlig i klädstilen.
Ubbekören rörde sig utåt parkeringen och ställde upp sig med damerna på trappan för att synas bakom gubbakören, och fortsatte sjunga. Texten hade Sören Mörtis totat ihop tillsammans med Doktor Gunnel, Siw Mä Töfflera, Mona i Vedemö och Alvar Trynorgel som bildade kompgrupp ihop med Ivar Båtmössa som spelade på tvättbräda.
Mörtis slog av både musik och sångare. Stegade fram och hälsade alla välkomna och sa:
– Vi har samlats över alla partigränser för att yttra oss i en sång som gäller alla 43 000 som bor i Motala.
– Det är 16 färre den här veckan, sa Svenne Asplöv, dom har flyttat till Vadstena.
– Aj som f…, sa Mörtis. Men vi gasar på framåt för den klick som blir kvar i Motala. Vi delar ut texten till sången så ni alla kan vara med.
– Vi i socialdemokraterna har också en egen sång, sa Nils-Åke Landsbro, kallad Broa, som vi också kan sjunga.
– Inga utspel här om vi får be, sa Doktor Gunnel. Vi är opolitiska, inte opålitliga samt opåverkansbara.
Doktor Gunnel hade också skrivit en sång om Motala och ett litet kärleksfling hon hade ute på Råssnäsudden med en kille från Björkakorset. Låten hette Vi ligger på filten och kudden i mörkret på Råssnäsudden.
– Nu måste vi dra igång, sa Alvar Trynorgel och spelade en introduktionssnutt på sin trynorgel.
– Men, ropade damen på cykeln.Hon hette Anita men som kallades för Entita för att hon var så liten och tjattrade så pass och som nu hade ställt ifrån sig sin cykel. Nu kommer hela min ungdom emot mig.
– Ä ni mä…ropade Mona i Vedemö…nu kör vi.
” I natt jag drömde något som jag aldrig trott skulle ske
Jag drömde att jag hörde nå´t så jag la huvdet på sne
Från nu och i en evighet så ska vi jämt tala sant
Så sjöng dom politikerna ni får våra huvén i pant
Och vi ska göra allt för er och sluta ljuga om nå´t
Vi ska kämpa just för er vi börjar i morron så smått
Nu öppnas upp vår låsta dörr till maktelitens borg
O har ni tur så får ni KANSKE snart ett stort vackert torg.¨
– Var är mitt pannband? ropade Pärka Snekank.
– Var är mina näbbstövlar? sa Maggan Bardot.
– Har någon sett min PV-58? skrek Sula Björkgren.
– Nu tar vi och marscherar ner till den låsta borgen, ropade Owe Snus.
– Får jag ha min lilla sosseflagga? undrade Broa.
– Kan jag ha min Göta Lantmänmössa? ropade Sixten Surtkart.
– Nu går vi, ropade Ivar Båtmössa och slog fingerborgarna som prydda hans fingrar, mot tvättbrädan.
Kassandra i kassan på Ubbes kom ut på trappan och slängde med lite färdkost i form av tre påsar långskorpor. Lennart f d Folkpartist gick sist i kön och nallade en skorpa när tåget började röra på sig.